Deep Blue: schackdatorn som besegrade världsmästaren

Från laboratorieprojekt till Big Blue

Allt började 1985 vid Carnegie Mellon. Där var doktoranden Feng-hsiung Hsu med och utvecklade maskinen ChipTest, ett projekt som tillsammans med Murray Campbell och andra utvecklades till programmet Deep Thought – det första programmet som besegrade en stormästare.

1989 anställdes Hsu och Campbell av IBM Research. Datorn döptes om till Deep Blue, en blinkning åt IBM:s smeknamn Big Blue.

Målet var att bygga en dator som kunde besegra världens bästa mänskliga schackspelare.

1996: Kasparov vinner matchen – men tappar ett parti

I februari 1996 ställdes Deep Blue mot Kasparov i Philadelphia i en match om sex partier. Redan i det första partiet gjorde maskinen historia: Deep Blue vann, och det var första gången en dator besegrade en regerande världsmästare under vanlig betänketid.

Men ett vunnit parti är inte en vunnen match. Kasparov återhämtade sig och tog hem matchen med 4–2. Det finns en viktig distinktion här som ofta försvinner i berättelserna: datorn hade bevisat att den kunde vinna ett parti, men människan vann kriget.

IBM drog slutsatserna och gick tillbaka till ritbordet.

Returmatchen 1997: sex partier i New York

Inför returmatchen gjorde teamet omfattande förbättringar. Slutspelsdatabaserna byggdes ut, värderingsfunktionen finslipades och fler stormästare anlitades som rådgivare.

I maj 1997 möttes de igen, den här gången på Equitable Center i New York. Matchen svängde: Kasparov vann parti 1, Deep Blue parti 2, och partierna 3–5 slutade remi. Allt avgjordes i det sjätte partiet – som Deep Blue vann.

Slutresultatet 3,5–2,5 innebar att Deep Blue blev den första dator som besegrade en regerande världsmästare i en match under normala turneringsförhållanden.

Under huven: siffrorna bakom beräkningskraften

Deep Blue var ingen vanlig dator med ett schackprogram installerat. Den kombinerade specialiserad hårdvara med ett program som granskade schackställningar parallellt.

IBM beskriver en maskin med 32 processorer som kunde undersöka cirka 200 miljoner ställningar per sekund. För en människa är det ett otänkbart tempo – vi måste lita till mönster, erfarenhet och intuition istället.

Det är värt att komma ihåg att siffran beskriver datorns arbete, inte dess förståelse. Deep Blue förklarade inga planer med ord; den räknade och värderade ställningar.

• 32 processorer i maskinen
• Cirka 200 miljoner ställningar per sekund
• Specialiserad hårdvara, inte ett vanligt pc-program
• Utökade slutspelsdatabaser inför 1997

Vad kan du som spelare lära dig av Deep Blue?

Du behöver inte 32 processorer för att dra nytta av datoranalys. Tricket är att använda motorn som en spegel, inte som en genväg. När du analyserar ett eget parti: gissa först själv vilket drag som är bäst, och sätt ord på varför. Kolla sedan motorens svar.

Om motorens förslag skiljer sig från ditt, försök hitta vad den ser som du missade – en löpare som pekar på h7, en springare som plötsligt får en utgång, en bonde som blir svag om den flyttas. Det är den upptäckten som gör dig bättre, inte siffran bredvid draget.

Att kopiera det bästa draget utan förståelse lär dig nästan ingenting. Att jämföra ditt eget tänk med motorens beräkning gör det.

Deep Blue idag – och motorn du möter här

Efter segern pensionerades Deep Blue och hamnade på Smithsonian i Washington, D.C.

När du spelar mot datorn på den här webbplatsen möter du Stockfish i webbläsaren – en annan motor än Deep Blue. Nivåerna är övningsinställningar, ingen officiell rating. Vill du gräva djupare kan analysverktyget hantera FEN-ställningar och PGN-partier, eller utmana en vän i ett privat spelrum.

Och om historien om maskiner som spelar schack fascinerar dig, finns det en äldre berättelse värd att utforska: om Turken, där en människa dolde sig inne i en schackmaskin. Jämför gärna de två historierna – den ena en illusion, den andra en dator som faktiskt räknade fram varje drag.